Denna morgon för 220 år sedan vaknade Sverige till ett nytt landskap

Under fyra timmar natten mellan 6 och 7 juni 1796 i samband med vårfloden ökade vattenflödet så pass i Indalsälven att en hel ås eroderades bort, varvid Ragundasjön, en av Sveriges största sjöar vid den tiden, tappades på vatten och tömdes nästan helt. Ett nytt vattenfall – Hammarforsen – uppstod och en restsjö kom att bevaras uppströms denna med samma namn som den tidigare mycket större sjön. Indalsälven tog en ny sträckning. Därmed hade Döda fallet uppstått.

Hel ås eroderades bort vid Ragundasjön

På platsen för Döda fallet fanns förr Gedungsen, även kallad Storforsen, som var ett cirka 35 meter högt vattenfall i Indalsälven och utgjorde utloppet ur Ragundasjön. För den framväxande skogsindustrin under 1700-talet, som önskade timmerflottning på Indalsälven, var det ett problem att det mesta av timret slogs sönder i det höga, branta och steniga vattenfallet och mest bekymmersamt för de bönder som hade skogsmark uppströms fallet.

De allra flesta i socknarna Ragunda och Fors var självägande bönder dvs. de ägde och brukade sina egna gårdar. Husen byggdes i dalgången där det gick bra att odla. Här såddes framförallt råg, korn och ärtor, men jorden var mager och boskapen hade därför en viktig betydelse för ekonomin. Särskilt värdefull blev skogen när virket började kunna säljas till sågverksindustrierna. Transporten på älven var dock ett stort problem eftersom virket bröts sönder i forsarna. I Storforsens 30 meter höga fall knäcktes timret som smala stickor. Laxfisket i Fors var berömt i hela Jämtland, men laxen gick inte längre än Storforsen vilket irriterade invånarna i byarna belägna ovanför fallet. Detta var en viktig anledning till varför bönderna i Ragunda och Stugun till en början ställde sig positiva till en sänkning av Ragundasjön och en utgrävning av Storforsen.

1793 hade handelsmannen Magnus Huss, efter detta även kallad "Vild-Hussen", från Sundsvall fått i uppgift av den svenska riksdagens länsmyndigheter att bli arbetsledare över projektet (planerat sedan 1760-talet) om att gräva en timmerränna förbi forsen men verkställandet dröjde till våren 1796 på grund av åtskilliga sabotage. Detta kom att få katastrofala följder – det slutade precis så som vissa av skeptikerna delvis hade varnat för; rännan var grävd genom en sandås och i samband med vårfloden ökade vattenflödet så pass att hela åsen eroderades bort.

Lyckligtvis dog ingen i katastrofen men historier om personer som varit nära att mista livet spreds snabbt. En av dem var Anna i Bispgården som under olyckskvällen suttit på golvet i sin stuga sysselsatt med att fläta korgar. Efter en stunds arbete hade hon känt att kjolen blev blöt i kanten och hon upptäckte då att vatten steg upp genom golvspringorna. I samma ögonblick kom några grannar till undsättning innan stugan började röra på sig för att slutligen sköljas med flodvågen. Även om inte vattenmassorna tog några människoliv så drunknade en del boskap, några fortfarande fastbundna i timmerstockar.

1797 omkom Huss under en båtfärd på den drastiskt nyförändrade Indalsälven, efter ett misstänkt hyss mot honom som ska ha lett till drunkning.

Att ha kunskap om, och genomföra riktiga grundundersökningar – det är bra samhällsbyggnad.