Harry Nyquist – en av våra minst kända och kanske mest betydelsefulla svenskar

I dag tar alla för givet att vi hela tiden kan, och ska, vara uppkopplade. För att kunna vara uppkopplad har det krävts mycket ingenjörsarbete. Att det är en svensk som var en av pionjärerna för att kunna vara uppkopplad är inte lika känt. I Sverige.

harry_nyquist_kronika_2016

I början av förra seklet var det en skollärare i Nilsby mellan Kil och Östra Ämtervik som noterade att en av eleverna hade ett bra läshuvud. Framförallt i matematik. Mycket bra till och med. Eleven hette Harry Nyquist, och som de flesta på den tiden var han en bonnpôjk utan några ekonomiska förutsättningar för att kunna läsa vidare. Den framsynte skolläraren anordnade därför en insamling i bygden för denne begåvning. Han skulle kostas på och åka till USA för att studera. Och det gjorde han. 1907.

På den tiden var många skollärare både ledare och framsynta.

I USA studerade han och tog på rekordtid högsta möjliga akademiska examen. Från 1912 studerade han elektroteknik vid University of North Dakota, där han blev Bachelor of Science 1914 och Master of Science 1915. Han fortsatte sedan vid Yale University. Där han fick doktorsgrad i fysik 1917. Samma år började han på AT&T där han var delaktig i flera patent inom telekommunikationsområdet. 1934 började han arbeta på Bell Telephone Laboratories som högste tekniskt ansvarig. Och där fortsatte han arbeta till sin pensionering. Han var med och tog fram mer än 100 patent.

Nyquist pensionerades från Bell Labs 1954 och bodde som pensionär i Texas. Han dog i en ålder av 87 år i Harlingen i Texas.

Ingenjörer inom teleteknik, men även styr- och reglerteknik, är väl förtrogna med teorier formulerade av Harry Nyquist. Nyquist-teoremet till exempel. Men för oss andra är han inte lika känd.

Läser man teorierna bakom telefonsystem, förstärkare, datanät, kompaktskivor och TV-utsändningar så finner man ofta namnet Harry Nyquist.

Redan 1924 var Harry Nyquist med och lade grunderna till informationsteorin. Hans tidiga arbeten med bandbredd och behovet av bandbredd för signalöverföring publicerades då. "Certain factors affecting telegraph speed".

1927 slog Nyquist fast att en telegrafledning kan överföra pulser med en frekvens på som mest dubbla ledningens bandbredd. Nyquist publicerade detta i rapporten Certain topics in Telegraph Transmission Theory (1928). Samma teori gäller vid digital signalbehandling där en analog signal måste samplas vid dubbla frekvensen av den mest högfrekventa signalkomponenten för att kunna återskapas utan förvrängning, så kallad vikningsdistorsion. Detta samband är idag känt som Nyquist-Shannons samplingsteorem.

Han arbetade också tillsammans med en annan svensk-amerikan på Bell Laboratories, Johan Erik Bertrand Johansson (i USA nämnd som John B. Johnson). Det ledde till att teorin bakom brus i ledningar kunde förklaras i detalj. Samarbetet ledde till att elektroniskt brus även kallas Johnson–Nyquist-brus.

Hans eftermäle är av sådan omfattning att det i forskarkretsar på allvar diskuterades om han, som den förste, skulle få nobelpris postumt. Det blev inte så.

IVA har uppmärksammat Harry Nyquist gärningar i en minnesskrift. Men för gemene man är han alltför okänd – hittills.

Att vara uppkopplad, tack vare en bonnpôjk från Nilsby – det är bra samhällsbyggnad.