Jesus – världens mest kände timmerman

Jesus var känd, men kanske inte främst som timmerman.

jesus_1260x630_kronika

  
I Markusevangeliet i Bibel 2000 kallas Jesus en snickare. Matteus säger att han var son till en snickare, men det grekiska ordet som används i evangeliet är tekton som betyder "byggmästare", vilket tyder på att han kan ha varit en hantverkare, till exempel en timmerman. En sådan som deltar i samhällsbyggandet. Med händerna.

Hela vår tideräkning i västvärlden utgår från Jesu födelse. Det är alltså en timmerman som haft stor påverkan på vårt samhälle.

När vi nu närmar oss julafton finns det anledning att utöka kunskapen om samhällsbyggandet vid tiden för Jesu födelse.

I den delen av världen var samhällsbyggandet mycket utvecklat vid den här tiden. Jämfört med hur det var i Norden. Även om inte alla inser det. I dag.

Pyramiderna känner de flesta till, men akvedukterna har inte fått lika stor uppmärksamhet.

Jag påstår att de romerska akvedukterna som då byggdes är bland de mest anmärkningsvärda ingenjörsbedrifter som genomförts.

Varför behövdes akvedukter?
Förr i tiden brukade man bygga städer där det fanns gott om vatten, och Rom var inget undantag. Till att börja med gav floden Tibern och de närliggande källflödena tillräckligt med vatten. Men från och med 300-talet f.v.t. växte Rom snabbt, och så även vattenbehovet.

Eftersom de flesta inte hade rinnande vatten hemma byggde romarna hundratals privata och offentliga bad. Och de behövde naturligtvis vatten. Stadens första offentliga badhus fick sitt vatten från akvedukten Aqua Virgo, som färdigställdes år 19 f.v.t. Aqua Virgo byggdes av Marcus Agrippa, en nära vän till kejsar Augustus. Agrippa lade en stor del av sin förmögenhet på att restaurera och bygga ut Roms vattensystem.

Badhusen blev sociala mötesplatser, och de större anläggningarna hade till och med trädgårdar och bibliotek. När akveduktvattnet, som inte gick att stänga av, lämnade badhusen rann det ut i kloakerna och spolade bort avfall, bland annat från latrinerna som låg i anslutning till baden. Någon annan rening var inte aktuell. Då.

Romerska akvedukter är inte bara höga valv i en fjärran horisont. Faktum är att mindre än 20 procent av de här vattenledningarna löpte på valvbågar. Större delen av vattensystemet låg under marken. Det var en mer ekonomisk konstruktion som inte bara skyddade akvedukterna från erosion utan också minskade deras inverkan på åkermark och övrig omgivning. Ett exempel på detta är Aqua Marcia, som färdigställdes år 140 f.v.t. Den var omkring 92 kilometer lång, men valvsträckan mätte bara 11 kilometer.

Den akvedukten förde dagligen in omkring 190 000 kubikmeter vatten i Rom. När vattnet med gravitationens hjälp nådde stadsområdena, fördes det till reservoarer, där det sedan förgrenades till andra reservoarer och vattenanläggningar. När Roms vattensystem var som mest utvecklat beräknar man att varje invånare i staden kunde haft tillgång till mer än 1 000 liter vatten per dag.

Innan man började bygga en akvedukt undersökte man vattenkällans kvalitet, kvantitet och smak. Man tog också hänsyn till hur lokalbefolkningen som drack vattnet mådde. När en källa blivit godkänd beräknade lantmätare vilken bana, lutning, bredd och längd vattenledningen skulle ha. Arbetskraften bestod tydligen av slavar. Akvedukterna kunde ta flera år att färdigställa, vilket gjorde dem kostsamma, speciellt om man var tvungen att bygga valvbågar.

Dessutom behövde akvedukterna underhållas och skyddas. Vid en tidpunkt var omkring 700 personer i Rom anställda för det ändamålet. Akvedukterna konstruerades på ett sätt som skulle underlätta underhållsarbetet. Man gjorde till exempel inspektionsbrunnar och schakt för att kunna komma åt sektioner som låg under marken. Vid större reparationsarbeten kunde ingenjörer tillfälligt avleda vattnet från en skadad sektion.

Bra ingenjörskonst – det är bra samhällsbyggande.

God Jul!