Villaträdgårdens historia. Ett 150-årigt perspektiv

I ”Villaträdgårdens historia” berättar landskapsarkitekten Åsa Wilke med hjälp av ett rikt bildmaterial – gamla och nya foton, teckningar och planritningar – engagerat om villaträdgårdens utveckling i Sverige. Hon ger oss också värdefulla tips om hur vi ska sköta den trädgård vi har, skapa vår egen trädgård efter eget sinne. Boken är en rik kunskapskälla för alla som vill ge sin trädgård en tidstypisk karaktär.

När överklassen i Sverige i mitten av 1800-talet började bygga villor och anlägga vackra trädgårdar dominerade den så kallade tyska trädgårdsstilen med grusgångar, blomsterrabatter och otaliga soffor. Vid sekelskiftet 1900 fanns över hundra villastäder runt Stockholm. Man sneglade då mot England med dess praktfulla perennrabatter och tydliga trädgårdsrum. De nationalromantiska strömningarna gynnade samtidigt resliga furor och susande björkar.

Kring städerna hade det uppstått en kåkbebyggelse där de fattiga trängdes. Något måste göras, och under 1900-talets första år köpte till exempel Stockholms stad mark i utkanterna, där man började bygga egnahem för arbetarfamiljer i Bromma och Enskede. I dessa så kallade trädgårdsstäder var den svenska småstaden med låga trähus, plank och hägnade gårdar idealet. I trädgårdarna odlade man rotfrukter och grönsaker, bärbuskar och äppelträd. Eget hus och odling skulle fostra en stabil arbetarklass.

På 1930-talet var det funkis som gällde även i trädgården. På den öppna gräsmattan skulle sportande människor få luft och sol. På 1970-talet skulle trädgården vara praktisk och lättskött och se likadan ut året runt med hjälp av buskar, barrväxter och vintergrönt.